Reflekterat: magnus ihreskog ”Med en klump av lika delar vemod som lycka och stolthet i halsen" När jag spurtat i mål vid DM-sprinten för ganska många sedan nu fick jag en maskros av min son, en liten gul sol som han plockat i gräset. Han tultade fram under repen och räckte fram den gula bollen och jag gav honom en svettig kram som tack. Händelsen finns noterad på baksidan av kartan, vilken finns insatt i en pärm med röd rygg. Du har väl kartpärm? ”Fick en maskros av Jonas” står det under noteringarna kring tid och placering (etta!). Det är ett kärt minne i sin relativa obetydlighet som jag tänker på ganska ofta, faktiskt. En hågkomst som värmer i fadershjärtat. Härom dagen sprang den där lille killen till pumpande musik ut på den stora konferensanläggningens trappa i Visby med utsikt över Östersjön, där nere väntade vi övriga i familjen, jag med en klump av lika delar vemod som lycka och stolthet i halsen. Grattisskylt, blommor och ballonger, en vit mössa som kastades mot skyn, gymnasieåren äntligen över, sitt födelseårs sist födde på Visby BB men nu först i tur mot framtiden. Inte mycket är ännu omöjligt, vägvalen ligger ännu framför; runt om för att hålla farten, rakt på med tidig kamp för att få en bättre ingång fram i tiden, markerna ännu obeträdda. Jag hade plockat en maskros och smugit in i buketten, det vet han ingenting om, det var en hälsning till nuet från en tid som var, en gul sol av villkorslös och aldrig sinande kärlek. Det var ”Helg utan älg” i Hejnum, han var anmäld, tolv eller så, men väl ute på tävlingen var det kört. Nej, han skulle inte springa. Orientering är det tråkigaste, så skitans tråkigt. Jo, han hade fått nya skor med metalldubb och allt. Men nej. Nej, jag tänker inte!!! Vi tvingades ge upp, det blev aldrig någon start och sedan var det surt och tyst i bilen hem, så där som alla ni föräldrar vet hur det kan bli. Karriären nådde inte längre än dit. Jag tänker att det kanske var mitt fel, att jag pressat för hårt. Jag ville ju så gärna att han skulle gå på min rygg, trots att hela vår sport bygger på egna vägval. Kanske var det trots allt inte så uppbyggligt att säga ”se på mig, jag vinner aldrig men jag håller på ändå!” när han en gång var arg och ledsen sedan han petats neråt bland resultaten. Jag minns en bild i vår klubbtidning, föreningens unga med varsin pokal på årsfesten, priset för att ha deltagit i nästan alla säsongens tävlingar. ”Här är vårt framtida tiomila-lag” minns jag att jag sade och en kompis med äldre barn sade, vis av tiden, ”ja, vi får väl se hur många som fortfarande håller på då”. Det finns en aning av sorg i att han inte fastnade för orienteringen, ren egoism, det erkänner jag. Och han provade ju bevars även en hel del annat som också fick vara. Jag ville att också vi skulle bli en av de där familjerna som sitter tillsammans efter tävlingarna och diskuterar vägval. Men så blev det inte. Men det finns förstås en glädje i att han hittat sina egna idrotter, att han börjat ta sin alldeles egen väg. Det finns också ett vemod i insikten att jag är en av dem som blir kvar, som så många andra blivit före mig, när ungdomarna fladdrar ut i världen och sedan kommer hem till jul och påsk. Då vi som var unga en gång, vi som sedan fick barn och såg dem växa upp, som stressade och slet för att få vardagen att gå ihop, att vi så småningom är klara med våra livs allra största uppdrag och håller oss uppdaterade om varandra bäst vi kan; ”Vad gör han nu, grabben din?”. Det är en närmast outhärdlig tanke, men likväl fylld av skinande glädje och blomstrande stolthet, som en skärm som lyser på toppen av berget. Jag tänker att det finns hopp, vår idrott är ju sådan. Det går att återvända och starta på nytt. En direktanmälningsbana om året är mitt mål, då håller han och hans lillasyster, som också hittat andra idrotter, en viss kontakt med sporten. Det går alltid att komma tillbaka, ett hem står alltid öppet. Och kartpärmarna finns sparade, de är ganska välfyllda, trots allt. Varenda miniknat, varenda Öppen 1-bana finns dokumenterad, vägval inritade och vad han fick i pris; såpbubblor, medalj eller kanske en liten boll. De har sin givna plats bland mina egna samlingar. Vi stod där vid Östersjön bland alla andra föräldrar vars ungdomar vi kunnat följa under deras uppväxt. Jag tänkte på mig själv när jag var i den åldern, så många rivsår från nu, allt spännande jag hade framför: Vad jag skulle jobba med, vem jag skulle leva med, var jag skulle bo och en tävling i Tranås. Vi sjöng om studentens lyckliga dar, och vi kramade den ende sonen och sade att vi älskar honom, de orden ska man slösa med. Och jag fann mig själv i tanken att hur kan det vara att två personer, sonen och hans syster, som en gång inte ens funnits nu är så självklara att världen inte går att tänka sig utan dem. Som att en bana inte skulle ha en förstakontroll, som att inte kunna cykla, som en juni utan solar i gräset. Magnus Ihreskog springer för Gotlands Bro OK. Han är en återkommande skribent under Reflekterat-vinjetten.