Johanna Wilhelmsson, Karlskrona SOK är en av mycket få unga banläggare i Sverige som lägger banorna till någon av våra nationella tävlingar. ”Att vara banläggare är väldigt utvecklande även för din egen orienteringsteknik”, säger Wilhelmsson. Foto: Privat "Vi kommer att behöva en ny generation banläggare" ”Vi kommer behöva en ny generation banläggare. Tyvärr är det många som har svårt att förstå att saker är möjliga innan det bevisats att de går att genomföra. Därför tror jag att om man inte vet att det går att vara ung banläggare så kommer ingen heller att bli det”. Det säger 19-åriga Johanna Wilhelmsson, en av banläggarna i Karlskrona SOK. Hur inleds egentligen en intervju med en banläggare som dessutom springer elitklasser på Swedish League och SM? Vi testar så här: Om du mot förmodan skulle missa en kontroll; tänker du då att ”här har banläggaren lagt en dålig sträcka”? – Haha. Det är klart att jag gnäller på banläggaren ibland. I huvudet. Och så blir jag skitsur över att jag missat. Men sen när jag analyserar loppet i efterhand så tänker jag att ”shit, vilken bra sträcka banläggaren lagt här, jag gick rakt i fällan”. För banläggarens mål är ju inofficiellt att det ska bli lite misstag, säger Johanna Wilhelmsson när Skogssport träffar henne på Tiomilaarenan någon timme innan hon ska ge sig ut på sin sträcka i Karlskrona SOK:s lag. 19-åriga Wilhelmsson är vid sidan av sitt eget orienterande även banläggare. I ett par års tid har hon lagt banorna till tävlingar på nationell nivå. Under påskhelgen var det hon som la banorna till Dackefejdens medeldistans: – Det var ett väldigt speciellt område (Alljungen) ett par mil norr om Karlskrona. Extremt detaljerat. Verkligen ”one of a kind”. Det var så häftigt att få lägga banorna där, säger Wilhelmsson som gick banläggningskursen och började lägga banor för fyra-fem år sedan. Uppdragen har därefter stegvis blivit mer och mer omfattande. Hon inledde med att lägga närtävlingar; Blekinges Ungdomsserie och nattcuper. Förra året la hon sin första nationella tävling. – Pappa har varit banläggare i många år och jag har sett honom sitta med detta på kvällarna. Men jag trodde faktiskt inte att det skulle vara så mycket jobb som det är, haha. Men samtidigt; jag går tredje året på natur, har väldigt mycket i skolan och tar studenten nu i juni. Trots det så hinner jag med att lägga banor. Och det är riktigt kul! När du får uppdraget att vara banläggare på en tävling, som exempelvis Dackefejden; hur lägger du upp ditt jobb? – Först handlar det ju om att välja vilket område som tävlingen ska genomföras i och sedan var arenan ska vara. Men just de delarna har jag inte gjort på de tävlingarna som jag lagt banorna till. Mitt jobb börjar med att jag springer igenom området några gånger för att skaffa mej koll på vilka delar som jag vill använda i min banläggning. Och där är mitt tänk olika beroende på om det är en lång- eller medeldistans som ska arrangeras. På en långdistans vill jag ha små orienteringstekniska områden som jag sedan lägger vägvalssträckor emellan. På en medeldistans handlar det i stället om att hitta ett sammanhållet större område för att kunna lägga tekniskt utmanande medeldistansbanor, säger Wilhelmsson. Vad är det du tittar efter när du är ute i terrängen där du ska lägga banor? – Första gången är det mest att skaffa mej koll på hur området ser ut. Inför andra gången jag ska ut i terrängen brukar jag ha satt ut tänkbara kontrollpunkter på en karta och då springer jag och kollar vilka som jag kan ha med i min banläggning. Ungefär hälften av de tänkta kontrollpunkterna brukar jag använda. Resten tillkommer under mina rundor i skogen. När jag har ett antal kontrollpunkter börjar jag sätta ihop banor men efter ett tag brukar jag inse att banorna inte riktigt går ihop, och då är det bara att ge sig ut i skogen igen och lägga till ytterligare några kontrollpunkter. Hur många besök i terrängen gör du under en banläggningsprocess? – När jag la banorna till Dackefejden var jag ute i terrängen kanske 15 gånger. Det handlar dels om att jag vill ha stenkoll på att det ska bli riktigt bra banor, men också att jag får massor av gratis träning. När jag springer och kollar kontrollpunkter kan jag ju springa på så fort som möjligt. Det är verkligen ett perfekt sätt att utveckla min orienteringsteknik. Hur stor nytta har du av dina banläggarkunskaper när du själv springer en tävling? – Väldigt stor nytta skulle jag säga. På en bra bana ska det finnas ett syfte bakom varje sträcka. Det kan vara en transportsträcka, en finorienteringssträcka, eller en grovorienteringssträcka. Lägger du till exempel en transportsträcka med vägval, så vill du ofta försöka gömma det bästa vägvalet för att löparna ska ta det lite sämre vägvalet. När jag springer långdistans nu har jag lättare att se vad som är syftet bakom sträckan, och därefter kan jag hantera det utifrån det. Förstår jag att det är en grovorienteringssträcka behöver jag inte finorientera. Och det är något som jag tjänar mycket på. Så jag har klart mer nytta av mitt banläggande än vad jag trodde innan jag började lägga banor. Vilken distans är roligast som banläggare? – Jag gillar medeldistans. Svåra, intensiva med många kontroller. Det är riktigt kul. För det är lite skillnad på långdistansen, där blir det ett annat tänk där du måste få med några längre vägvalssträckor och det gör att det inte blir maximalt svårt hela tiden. För det är så jag vill lägga banor. Så svårt som möjligt hela tiden. Men givetvis inom de nivåer som finns. En orange bana ska vara en orange bana. Men är det en svart bana så ska det vara riktigt svårt. Hela tiden. Orienteringen har ju förändrats under 2000-talet där det går allt mer åt att fler och fler väljer att springa rakt på. Tror du att det slår igenom även när det gäller banläggningen hos er som är unga banläggare? – Ja, faktiskt. När jag lägger en medeldistans så antar jag att alla springer rakt på hela tiden. Och när det gäller långdistansen så är det ungefär på samma sätt. Jag är inte så mycket för väg-vägval, kanske mest för att jag själv tycker att det är tråkigt att springa väg. Jag vill ha två-tre rakt på vägval nära strecket som exempelvis går på olika ställen runt en höjd. Hur känner du dej på tävlingsdagen när det är du som lagt banorna? – Det är klart att det är nervöst, framför allt innan de första löparna börjar komma tillbaka från skogen. Men får du inga stora klagomål direkt så släpper nervositeten. Och det är verkligen mäktigt att gå på arenan och se när alla springer de banor som du lagt ner så mycket arbete på under ett halvårs tid. Och jag skulle säga att jag bara fått positiva kommentarer på de banor jag lagt. Och det är många som blir förvånade när de noterar att det är en ung tjej som lagt banorna. Ja, varför tror du att det är så få unga tjejer som är banläggare? – Jag tror att det beror på att många ungdomar inte tror att de skulle klara av det. Att man behöver ha erfarenhet, ha gjort det tidigare och att det är något som ”gamla människor” gör. Men jag skulle säga att du inte behöver vara något proffs på orientering för att kunna lägga bra banor. Och man lär sig väldigt mycket från gång till gång, säger Wilhelmsson. Varför tycker du att fler ungdomar borde börja lägga banor? – I min generation gör man inte så mycket ”i onödan”. Tänket är så att jag gör min grej och andra gör sin grej. Det behöver inte vara något dåligt men det gynnar inte framtiden för banläggare. Men i detta fall gynnar banläggningen även dej mycket i din egen orientering. För springer du orientering vill du utvecklas som orienterare och du lär dig väldigt mycket som banläggare som du inte tänkt på innan du lägger banor själv, säger Wilhelmsson och fortsätter: – Sen finns det en stor utmaning i det här för orienteringen i stort. Vi kommer att behöva en ny generation banläggare. Tyvärr är det många som har svårt att förstå att saker är möjliga innan det bevisats att det går att genomföra. Därför tror jag att om man inte vet att det går att vara ung banläggare så kommer ingen att bli det heller. Där är förebilder viktiga. Dessutom tycker jag att utbildningar som exempelvis Ungoteket med banläggning och kartritning är väldigt värdefullt för att få fram fler unga banläggare. Vad har du för mål med ditt banläggande? – Det är klart att det vore häftigt att få göra ett O-Ringen eller ett Tiomila som banläggare. För att få vara banläggare (eller bankontrollant) på tävlingar inom nivåerna 1-3 måste personen ”ha genomgått av SOFT godkänd banläggarutbildning eller på annat sätt ha förvärvat motsvarande kunskaper. Orienteringsförbundet i det distrikt där tävlingen anordnas bedömer och avgör om kompetensen hos aktuella personer är tillräcklig för nämnda befattningar”. MÅRTEN LÅNG I april var Johanna Wilhelmsson banläggare för Dackefejdens medeldistans. Här är H21-banan. KLICKA PÅ KARTAN FÖR ATT SE DEN I STÖRRE FORMAT