Jonas Leandersson Fredrik Bakkman, Gustav Bergman och Jonas Leandersson jublar efter stafettguldet i Italien 2014. Foto: Malin Fuhr Jonas Leandersson om sina oförglömliga guldklassiker Trots sin unga ålder beslöt sig Jonas Leandersson i oktober för att lägga landslagsskorna på hyllan. Här berättar han om några av de största framgångarna från den blågula karriären. EM 2012, Sverige (Sprint) Första året som senior hade varit ganska tufft, minns jag. Jag hade verkligen fått respekt för seniorerna och nivån som krävdes. Till 2012 hade jag fokuserat lite mer på sprint. Jag lyckades ta mig till EM-sprinten och hade egentligen inte så stora förväntningar överhuvudtaget. Jag minns att allt var relativt nytt då. Det handlade om att ”se och lära.” Något som sticker ut är självklart stämningen på Lugnet. Mitt första internationella mästerskap är väl, så sett, det häftigaste. Vilket jäkla tryck det var när man gick i mål. Rysningarna jag får när jag tänker på det… jag förstod efter den dagen att jag nog aldrig skulle få uppleva något liknande igen. En annan sak jag kommer ihåg är att jag precis innan jag skulle sticka iväg tänkte att jag inte hade någonting att förlora. ”Daniel Hubmann och de andra stora namnen, de kan ju stå här och vara nervösa för det som komma skall. Jag kan egentligen bara stå här och le.” VM 2014, Italien (Stafett) Mästerskapet hade inneburit lite motgång både individuellt på sprinten och på sprintstafetten där det var allmänt kaos. Halkigt, tappad sko och sådär. När jag fick reda på att jag skulle springa stafetten var jag verkligen sugen men också lite nervöst anspänd på ett sätt jag kanske inte hade känt tidigare i VM-sammanhang. Det var en riktigt lång karantän för oss eftersom att tjejerna sprang innan. Många timmar där man kunde gå och fundera på det som skulle ske. Jag minns att när jag väl gick i mål drog jag bara en lättnadens suck över att jag hade lyckats hålla mig kall de där timmarna och gjort min uppgift. Som en följd av det var all nervositet liksom förbrukad för den dagen. Under de resterande två sträckorna, där Fredrik (Bakkman) och Gustav (Bergman) sprang, var jag aldrig riktigt nervös på samma sätt. Sedan är det alltid väldigt fränt att se tillbaka på det minnet eftersom det var första gången jag kunde kalla mig världsmästare. VM 2015, Skottland (Sprint) Mästerskapet där den riktigt stora drömmen slog in. Nervositeten jag kände 2014 tog sig nu uttryck på ovanliga sätt. Jag hade väldigt, väldigt svårt att sova och förstod inte varför. Jag tyckte inte jag gick runt och tänkte på några konstigheter. Det var egentligen inte under tävlingsdagen utan pågick långt i förväg. Efteråt har jag reflekterat över det och insett att det nog handlade om nervositet. Att jag kände: ”Okej, jag kommer till det här mästerskapet och är så förberedd som jag vill vara. Jag kanske inte får en till chans där allt har fungerat under det senaste året.” Från själva loppet minns jag när jag hade varit vid en kontroll och skulle vända tillbaka. Det låg grus på asfalten. Den ena foten släppte och slog undan den andra foten. Höften rakt ner i marken. Det enda jag fokuserade på var att ställa mig upp så fort som möjligt, men från omgivningen noterade jag hur en svensk supporter som skrek väldigt, väldigt, väldigt högt blev extremt knäpptyst när jag ramlade. När jag gick i mål tänkte jag inte så mycket på att jag hade ramlat. Då såg jag vilket sår jag hade på sidan. Skon var helt förstörd. Det var ett kvitto på att jag ”hade dagen.” Ingenting störde mig, ingenting påverkade mig. Det var riktigt häftigt. VM 2017, Estland (Sprintstafett) Jag blev helt chockad över hur ensam jag blev när de andra bommade bort sig. På sprintstafett är du så van vid att det är tight. När jag kom in och fick höra hur stor luckan var trodde jag att de sa fel. ”Vad fasen är det de säger?” Ett annat minne är hur sjukt nära det var att jag gav Helena (Bergman) fel karta vid växlingen. Jag skulle ta karta nummer tre i ordningen. Ryckte kartan och skulle precis ge den till henne men såg i lyftet att det inte stod SWE utan SUI. I farten registrerade jag att det var fel bokstäver, men jag hann liksom inte stoppa rörelsen trots att jag tänkte: ”Shit! Jag måste tillbaka för att ta en ny karta.” Mina händer åkte upp och Helena fattade grepp om kartan, men jag hade då bestämt mig för att jag skulle dra ner kartan igen. Helena var redan ett steg på väg därifrån men hade ingen karta eftersom jag höll emot. Sedan kunde jag hämta rätt karta. I mitt huvud kändes det lugnt men jag har sett bilder i efterhand och fått berättat för mig att det var panik runtomkring. Det är detta jag minns bäst. Jag skapade en lucka men var också väldigt nära att göra så att det sket sig. VM 2018, Lettland (Sprintstafett) Det gick inte så bra för mig på det individuella loppet. Jag kände att jag hade så mycket mer att ge där. Sprintstafetten blev liksom som en andra chans. Faktum är att jag var äldst i laget, haha. Jag kände mig som den rutinerade gubben. Vi hade kastat ut 80-talisterna från guldlaget året innan och tagit in de unga fräscha 90-talisterna. Jag kommer ihåg att jag sprang och värmde upp. Från bulletinen hade vi fått reda på när starten var. Jag och Emil (Svensk) hade börjat värma upp och tyckte att vissa andra länder värmde tidigt. Helt plötsligt säger det bara ”poff!” Så hade starten gått tio minuter eller en kvart tidigare än vad jag och Emil trodde att den skulle göra. Vi hade ändå värmt upp i god tid så det blev inte stressigt, men det kändes ändå väldigt komiskt att man hade kontroll, hade verifierat det med varandra och sedan går starten plötsligt tidigare än vad man hade trott. Det blev lite mer snabba ryck. Man har stenkoll på läget på ett VM. Är helt förberedd. Sedan förändras allt på en sekund. ”Det där var uppenbarligen ett startskott och det är nog inga andra som ska tävla här idag…” Mot sprintguldet 2015. Foto: Malin Fuhr. Lina Strand, Jerker Lysell, Jonas Leandersson och Helena Bergman sprang hem sprintstafettguldet 2017. Foto Mårten Lång