Reflekterat: Helena Bergman Ett av livets många välbekanta vägskäl 4 000 tecken för knappt 5 000 dagar av liv. Den här texten är dömd att misslyckas på förhand. Att destillera 13 år i seniorlandslaget till ett ark. Hopplöst. Omöjligt. Kan aldrig bli så bra som det skulle behöva bli. Kommer aldrig leva upp till min bild av vad som krävs av den berättelsen. Tror inte att utfallet kan bli lyckat. Jag står i ett välbekant vägskäl. Här befinner jag mig ofta. Inför varje stor tävling. Inför varje diskussion om laguttagning. Inför varje förfrågan om krönikor. Jag tror sällan jag har vad som krävs. Jag tänker att någon annan gör det bättre. Jag ser framför mig vad som behöver uppnås för ett lyckat resultat, jag jämför med de resurser och den kompetens jag besitter. Diskrepansen är obegripligt stor. Det rimliga är att avstå. Svara redaktören på Skogssport att nej, jag kan inte skriva den texten. Inte jag, men be någon annan, någon bra. Be Adichie, Irving, Khemiri, Solnit. Efter medeldistansen på VM 2017 var jag förkrossad. Jag hade löpt ett VM-lopp i terräng jag borde ha känt väl, men inte alls fick grepp om. Jag kände mig vilsen. Dagen efter gick skogsstafetten, det lopp av alla i min karriär jag helst av allt, någonsin, velat springa. Tove berättade noga, exakt, generöst om hur hon tänkt, agerat, löst utmaningen. Min taktik hade varit nästan identisk, och ändå tyckte jag att det inte fungerade. Jag satt med Kalle Dalin framför GPS-spåren under kvällen och försökte begripa. Vi kom inte fram till något alls, fann ingen nyckel inför morgondagens stafett bland de färgglada spåren. Den enda trösten han kunde ge var att jag ändå var sexa i världen, usel känsla till trots. Jag ville att vi skulle vinna VM-stafetten. Jag ville springa, men med tanke på min hopplösa känsla tänkte jag att det vore klart bättre om någon annan fenomenal person i laget fick chansen. Att vinna VM-guldet kändes viktigare än att just jag sprang i laget. Väntade mig medhåll. Fick inget. Emma och Tove sa att de litade på mig. Jag minns inte om jag sov eller inte. Jag minns att jag som vanligt fick tvinga ner frukosten. Spagettiben på uppvärmningen. Emma sprang briljant. Jag var livrädd. Jag har aldrig orienterat så krampaktigt, aldrig så hårt fokuserat på att förstå detaljerna på kartan och deras relation till terrängen jag forsade fram i. Aldrig upplevt att en terräng som var så obegriplig dag ett var som en öppen bok dag två. Aldrig vunnit ett VM-guld i skogsstafett förut. Jag trodde för några år sedan att jag någon gång i framtiden skulle så på en startlinje på VM med ett starkt och genuint självförtroende. Det sägs att det är ohyggligt viktigt för prestationen. Dit kom jag aldrig. Snarare stod jag oftare i vägskälet och övervägde att avstå. Jag är inte blygsam eller modest, bara genuint tvivlande på min förmåga (i kombination med en obändig tro på mina lagkamraters styrka/kompetens/briljans). Blivit bra på att verbalisera det hela, än bättre på att bara stå ut i hjärtklappningen och knäsvagheten. Det har varit nödvändigt. Inga tävlingar hade blivit löpta annars. Inga texter skrivna. Inga medaljer vunna. Tvivel och misstro på självet till trots har jag ju ofta nog valt att springa loppet, ta striden, skriva texten. Inte för att jag särskilt ofta trott att det kommer gå bra, men för att jag lärt mig att vad jag tror och känner inte behöver betyda något för utfallet. Eller, det har jag verkligen inte lärt mig. Ni har lärt mig det. Ni, mina ledare, lagkamrater, vänner för livet. Ni som varit en del av landslaget de senaste 5 000 dagarna. Jag tror det kommer gå dåligt, sannolikt kan jag misslyckas. Ni tycker jag ska försöka? Okej, då gör jag det. Nu. Jag prövar. Jag kastar mig ut, jag trotsar tvivlet. Individer runt mig som skapat en miljö där min säregenhet accepteras och till och med omfamnas. Där mitt eviga velande i vägskälet tolererats, gång på gång. TACK. Helena Bergman Helena Bergman på väg mot VM-guldet i stafett i Estland 2017. ”Jag har aldrig orienterat så krampaktigt, aldrig så hårt fokuserat på att förstå detaljerna på kartan och deras relation till terrängen jag forsade fram i”, skriver Bergman. Foto: Mårten Lång