CESKA LIPA, Tjeckien. Jag är ganska konservativ när det handlar om idrott. Längdåkningens femmil är som bäst när den genomförs med individuell start; ishallen i Luleå borde alltid heta Delfinen och i friidrottens teknikgrenar ska den som hoppar eller kastar längst vinna alla tävlingar, oavsett om resultatet noteras i den första, den tredje eller i den sista omgången.

Men när det gäller den konservativa idrottsliga ådran är jag tydligen beredd att ändra mej.

För enligt ursprungliga planen skulle tävlingarna i Tjeckien varit ett ”skogs-VM”. Det andra i ordningen (Norge 2019 var premiärupplagan av detta nya format). Detta med medeldistans, långdistans och stafett på programmet.

Men pandemin (ni vet den där jäkla pandemin) innebar att förra årets sprint-VM i Danmark flyttades fram till 2022, vilket i sin tur skulle inneburit ett fyraårigt glapp mellan korandena av världsmästare i såväl sprint som sprintstafett.

Därför adderades sprintdistanserna på den tjeckiska tävlingsagendan.

Med facit i hand, och ett lite sisådär halvpatriotiskt, blågult perspektiv så var det ett otroligt bra beslut.

För vilka gyllene tider det blev.

+++

VM inleddes med de kluriga kontrollerna i Terezins gräsbeklädda fästningsomgivningar.

Och det visade sig vara mumma för två orienterare från Dalarna.

För, för andra mästerskapssprinten i rad, blev det dalasegrar i både herr- och damklassen. På EM i Schweiz i mitten av maj hette segerduon Tove Alexandersson och Emil Svensk.

Nu: Tove Alexandersson och Isac von Krusenstierna.

Och Isac von Krusenstierna är verkligen en story i sig.

I kvalet, i sitt första VM-lopp, började han med att läsa fel på kontrolldefinitionen på väg till den första kontrollen, och han gjorde ytterligare en halvknackig insats på väg till den andra. Det försvann närmare en minut där, och just där och just då runt det där staketet hade von Krusenstiernas VM-resa kunnat sluta (inte bokstavligt kanske, men ni fattar).

Efter den minst sagt knackiga starten kom han in i loppet och genomförde fortsättningen av kvalet på ett imponerande sätt. Och i finalen sprang den tidigt startande 23-åringe Kårelöparen in på en tid som skulle visa sig räcka inte bara långt.

Utan hela vägen.

”Är det helt sant att jag har vunnit?” frågade han flera gånger innan han vågade sig på att sträcka nävarna i skyn och segerjubla inför våra kameror.

Och det är ett internationellt genombrott som, om inte är unikt, så väldigt nära.

På EM i Schweiz för ett par månader sedan var det visserligen en von Krusenstierna som på ett imponerande sätt manövrerade sig fram till final i knockout-sprinten, men det var syrran Vilma.

Isac gjorde ett starkt kval men hade sprungit genom förbjudet område och diskades. I den individuella sprinten var han på väg mot en riktigt fin placering, men ett sent misstag spolierade de förhoppningarna.

Nu, i sitt första VM-lopp, höll den unge debutanten såväl högst löphastighet som kyligast nerver av alla. Och kan därmed titulera sig världens bästa orienteringssprinter.

+++

Ovan nämnda titel kan i Tove Alexanderssons fall formuleras om en smula.

Där kan det kort och gott stå världens bästa orienterare.

Det har ju inte direkt saknats historieskrivningsingångar på 28-åringen från Skräddarbacken i Borlänge sedan tidigare.

Nu adderades ytterligare en.

Guldet på sprintdistansen var hennes första i den disciplinen, och därmed har hon tagit VM-guld på samtliga distanser (sprint, sprintstafett, medeldistans, långdistans och stafett), vilket ingen lyckats med tidigare.

Sen ska det förtydligas att det tillkommit nya discipliner de senaste åren. Sprintstafetten är det ”senaste” tillskottet, som adderades på programmet 2014 (och hon vann ju även knockout-sprinten på EM i Schweiz för ett par månader sedan, den disciplinen gör VM-debut i Danmark nästa år).

Att kunna ha den bredden, att vara bäst oavsett om det handlar om en knapp kvarts eller en knapp en och en halv timmes orienterande är otroligt imponerande.

Frågan är hur många guld det kommer att bli för Tove den här VM-veckan. På sprinten ”hade hon råd” med ett stort misstag efter halva banan, där hon missförstod ett vägval. Det kostade omkring 45 sekunder (från ledning med 32 sekunder till ”underläge” med tolv), trots detta var hon snabbast av alla när alla kontroller hade passerats.

Och då är ändå sprinten den distans där det är minst marginaler.

När VM nu tar klivet ut i skogen är hon ännu större favorit, och där har hon i kraft av både sin löpkapacitet och sin orienteringstekniska styrka, har ännu större marginaler jämfört med konkurrenterna.

Så mycket talar för att det kommer skramla med en hel del medaljer i det alexanderssonska baksätet i bilen på vägen hem efter VM-veckan.

Och skulle fem guld vara en utopi?

Knappast!

+++

Redan dygnet efter Alexanderssons första guld kom även det andra. Tove gick loss på första sträckan, Emil Svensk och Gustav Bergman utökade på mittsträckorna och Sara Hagström visade kyla och klass och sprang hem ett i det närmaste ohotat guld.

Ja faktum är ju att de blågula rann ifrån så klart att det aldrig blev riktigt spännande.

Tove tog därmed karriärens tolfte (!) VM-guld, Gustav Bergman och Emil Svensk sina tredje, och för Sara Hagström innebar hennes högklassiga slutsträcka att den femfaldiga juniorvärldsmästarinnan nu även kan titulera sig världsmästarinna på seniornivå.

Segern i Doksy betyder dessutom att Sverige nu vunnit VM-guld i sprintstafett i tre raka mästerskap, och noterbart är att hela nio olika löpare varit involverade i gulden på de totalt tolv guldsträckor som avverkats.

Sprintstafettsguldmakardussinet är Jerker Lysell, Helena Jansson (numera Bergman), Jonas Leandersson (två guld), Lina Strand, Tove Alexandersson (två guld), Emil Svensk (två guld), Karolin Ohlsson, Gustav Bergman samt Sara Hagström).

De tre sprintgulden innebär att Sverige ryckt åt sig klar ledning i medaljligan. Och faktum är att så här bra med tre guld på de tre första loppen har Sverige inte inlett ett mästerskap sedan 1968 (då blev det dubbla guld på den klassiska distansen genom Kalle Johansson och Ulla Lindkvist, och dessutom vann herrarna stafetten):

”Vi har ett väldigt bra lag i sprint, och jag tror att vi kommer att visa när skogsdistanserna drar igång att vi är bra på det också”, log Tove Alexandersson efter sprintsuccén.

Och det finns, med tanke på inledningen på det här mästerskapet, ingen som helst anledning att tro på det omvända.