Jag vet inte om väggalmanackor är en attiralj som i någon högre utsträckning används i svenska hem såhär anno tjugotjugo. Jag tänker på en sån där där varje månad tillägnats ett ark vardera, och där du, så där när det börjar närma sig sena-sportnyttstajm på kvällen den trettiförste kan ta ett tydligt grepp och bokstavligen, på ett rojalistiskt sätt vända blad, och blicka framåt.
När dessa rader skrivs börjar det bli dags att göra sig redo för årets elfte av tolv avrivningsprocedurer.
Detta betyder att 2020 börjar närma sig upphällningen.
Och 2020 var ju, vid motsvarande tid förra året, ett år som sett ur ett idrottsligt perspektiv hade en hel skrälldus alladinska trillingnötter på menyn.
Det var ett OS i Tokyo; ett fotbollsmästerskap med svensk medverkan utspritt till i princip varenda europeisk storstad, och det var ett år som ur ett orienteringsperspektiv bland mycket annat innehöll en internationell mästerskapspremiär i form av ett sprint-VM i Danmark.
Men. Ni. Vet. Vad. Det. Blev.
Det blev inställt. Det blev framflyttat. Och det blev tomt i agendorna. Oavsett om aktiviteterna var nedplitade i väggalmanackan eller ej.
Förklaringen är givetvis denna, ursäkta uttrycket, förbannade coronapandemi, som blivit så synonymt med detta till stora delar inställda och framflyttade år.
Tyvärr verkar 2021 inledas på samma sätt som detta år avslutas. Det är skärpta restriktioner här och det är förtydligande om allmänna råd där.
Coronapandemin är givetvis något som påverkar i princip hela samhället. Och idrotten är ju absolut inte något undantag, och ska så heller inte vara.
Men det känns som att idrotten har tvingats till att tvärnita och stänga ner klart mer än många andra branscher. Tydliga exempel på detta är att det varit fler besökare grävandes i lösgodisbyttorna på våra stormarknader än det varit på Friends Arena och i kvadratkilometerstora orienteringsskogar.
Vad det beror på att idrotten drabbats så hårt, och hur orienteringssporten och alla andra idrottsföreningar ska tänka för att kunna bedriva sin verksamhet både nu och framåt hade vi velat fråga idrottsminister Amanda Lind. Men dessvärre hänvisas vi till ”tidigare intervjuer i ämnet”.
Sedan några veckor tillbaka uppmanas alla som är födda 2004 eller tidigare att inte ha några gemensamma idrottsträningar. Samtidigt kom det tydliga riktlinjer att vi ska hålla oss borta från såväl badhus som gym.
Parallellt med detta borde det från-dom-som-bestämmer ha kommit uppmaningar om att ”men se, om inte för guds, så åtminstone för din egen skull till att röra på dej. Gör det utomhus. Och har du sällskap? Se då till att hålla avstånd”.
Det gjorde det dessvärre inte.
Så här kommer därför råden som inte kom: ta en skidtur; spring en sväng eller stick ut och leta hittaut-checkpoints. Vad du gör spelar mindre roll, bara du rör på dej.
För jag är fullkomligt övertygad om att det ur ett folkhälsomässigt perspektiv är en otroligt farlig utveckling att allt fler, nu när både 16-åringens innebandyträning och 62-åringens spinningpass har ställts in, väljer att stanna hemma framför teven eller med hukad nacke över mobilen i stället för att komma ut för att den där friska luften och den där motionen som alla behöver.
Orienteringsmissionären Peo Bengtsson är i mitt tycke en av idrottssveriges absolut coolaste personligheter. 87-åringen närmar sig nu 6 000 orienteringstävlingar under sin över 70-åriga karriär. Nu tycker han själv att hans löphastighet dalat betänkligt just under det här coronaåret. Men han fortsätter givetvis med sin orientering:
”Jag tränar inte för att få några bra resultat. Nu tränar jag för att kunna sova ordentligt. Jag märker att när jag inte tränat så har jag klart svårare att somna på kvällen. För jag är helt övertygad om att alla mår mycket bättre om man är ute och motionerar”, konstaterar Bengtsson.
Dessvärre tror jag att denna nedstängning av idrotten kommer att få till följd att det kommer att vara en tydlig minskning hos våra idrottsklubbar när de väl får öppna upp verksamheten igen efter (eller längre fram under) pandemin.
Detta både på grund av att en del klubbar helt enkelt kommer att få oerhört tufft att överleva när i princip alla intäktsmöjligheter försvunnit, men även på grund av att många av dom som tvekat kring sitt fortsatta idrottande nu kan välja att lägga av.
En tjeckisk undersökning visar att en tredjedel har minskat eller slutat sin träning helt under pandemin. Största tappet är bland personer upp till och med 25 år.
Där finns det en stor utmaning för framtiden. För det är en oerhört farlig utveckling, som kommer att få en oerhört påtagande påverkan på folkhälsan även långt "på andra sidan coronan".
För det är ett faktum; vi, oavsett hur gamla eller unga vi är, behöver röra på oss.
Punkt!
